Toner i sepia

Jag föddes bara tolv år efter att andra världskriget tog slut. Det är som om Europa legat i grus och aska 1999. (Idag hotas Europa av helt andra krafter - om än lika sinistra - fast nu i kostym istället för i uniform och med nya akronymer. Men det är en annan historia.)

När min mamma var ung var tyska det ledande språket i Europa och Tyskland var kulturlandet framför andra. Och alltså var självklart tyska det första främmande språket man lärde ut i skolan. (Det andra var latin!)

Jag tittar i gamla fotoalbum. Med förstoringsglas granskar jag de pedantiskt inlimmade svartvita kopiorna. De är små, de flesta bara omkring 5 x 7 centimeter och bildtexterna - skrivna med reservoirpenna och jag känner igen min mammas handstil - är på tok för kortfattade tycker jag. Jag vill veta mer.

Min mamma var på språkresa i Tyskland 1938. I Dresden. Hon var bara 14 år. Säkert hette företeelsen inte "språkresa" den gången och hur den arrangerades vet jag inte. Kanske det fanns någon sorts agentur eller så skedde det i helt privat regi. Hon "bodde i tysk familj en sommar" helt enkelt.

 

Den jämnåriga flickan i familjen hette Ingrid. På bilden här ovan visar hon stolt upp sig i sin uniform från Hitler Jugend (notera flaggan). Inget konstigt med det. Då. Och jag är glad för att min mamma - trots hennes helt säkra avsky för nazism - inte fallit för frestelsen att "snygga till" albumet efter kriget.

En gång gjordes en utflykt som av bilderna att döma innehöll ett besök på den storslagna arenan där Berlin-olympiaden hållits 1936. Inget konstigt med det heller, en sevärdhet bland andra. Det är min mamma i förgrunden.

Jag blir så trött och arg när viktigpettrar - ofta födda långt efter 30-talet och på platser med samhällsklimat väsensskilt från Tysklands den gången - opportunt, efterklokt och förnumstigt brer ut sig om något de inte har minsta erfarenhet av och frossar i sin egen förträfflighet. Jag är helt övertygad om att Ingrid och hennes föräldrar var rejäla människor men som kommit att leva på en plats, i en tid, i ett sammanhang, vi inte kan förstå här och nu.

Min mamma höll kontakten med familjen hon bott hos och som hamnat på fel sida om gränsen efter kriget. Två gånger om året, år ut och år in, under hela min barndom på 1960-talet iordningställdes det ett "paket till Tyskland". Kaffe, godis, kulspetspennor, köttkonserver, plåster, buljongtärningar … allt petnoga deklarerat på en dyster blankett som kuverterades och limmades fast på utsidan paketet. Brunt omslagspapper och klisterremsor av papper med illaluktande benlim som blöttes med en trasa. Så iväg till det där konstiga landet där allt var förbjudet och inget fanns att köpa.

En jul fick vi en present från dem. Ett litet paket med en änglaorkester, insvept i tidningspapper i en träask. Den spelar för mig nu, varje jul. Tillsammans med den lilla orkestern fanns ett märkligt "randigt brev" som fick min mamma att gråta.

Allt går förlorat och jag har ingen att fråga. Bildtexterna i albumen får jag själv försöka göra längre med mer eller mindre goda gissningar. Kanske med önsketänkande och skönmålningar. Eller med glömska.

Allt glider så småningom in i ett sepiatöcken, vare sig vi vill det eller inte. Det lilla jag känner till idag känner ingen till imorgon.

Har inte tuppen galt på 45 år är den nog en höna.

Den första nyhet jag tydligt kommer ihåg från min barndom var "sexdagarskriget" 1967 (aka "1967 års arab-israeliska krig" eller "tredje arab-israeliska kriget"). Jag var tio år gammal. Jag förstod inte bakgrunden då (och inte nu heller) men jag minns TV-bilderna.

Sedan dess - nu i snart 45 år – har jag i stort sett dagligen matats med spekulationer, förhoppningar, propaganda, debatter, rykten, antaganden, analyser om och av och kring "mellanösternkonflikten". Kanske några smulor fakta letat sig in i flödet också, men det skall jag låta vara osagt.

Jag är ohyggligt less på det.

Var inte så jävla positiv!

Mitten av 1980-talet.

Jag drack en öl på en servering på Gare d'Austerliz. Jag hade kommit till Gare du Nord samma dag och min vana trogen bara skyndat genom Paris – inte min stad.

Jag var på väg till Clermont-Ferrand, med nattåget, och hade några timmar att fördriva.

Bardisken var L-formad och snett framför mig till höger stod en amerikan som – förutom att se amerikanskt ut – också såg ut att vara halvfull, pratsjuk och inte så lite frustrerad. Vi var de enda kunderna vid bardisken.

Efter några minuter flyttade han sig någon meter närmare mig längs L:et och sa: "Parley-vou english?" Och ja, det gjorde jag ju …
"I have been known to try", som jag sa.

Han flyttade sig ytterligare några meter närmare och berättade att han var byggnadsingenjör, på väg till Wien för att avsluta nåt jobb men övertalats av släkt och vänner att stanna till ett par dagar i "beautiful Paris". Han såg ut att att ha hatat varje sekund.

Jag sa: "Well, this place is fucking over-rated!"
Han sken upp som en sol och förbrödringen var total. Fler öl beställdes. Tjo och tjim!

Sensmoral?   Var inte så jävla positiv! 


.

Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli

Det var 1968 och jag gick i femte klass, möjligen sjätte. Jag minns egentligen varken årtalet eller min ålder, men det var bara två år jag gick på K-skolan så jag kan lätt räkna baklänges.



Svengelskan (och tekniken) hade inte hunnit så långt så begreppet ”multimedia” fanns inte. Istället hade vi "audiovisuella hjälpmedel" (just snygg svenska), och skolsalen var således utrustad med en lika obligatorisk som likkisttung bandspelare från norska tillverkaren Tandberg. (Jösses vad världen har förändrats!) Den användes flitigt, med eller utan kompletterande bildband och text- eller frågehäften. 

Vilket ämne som stod på schemat den här gången minns jag inte men jag gissar på geografi (som i den vevan, tillsammans med ett par andra ämnen, fick byta namn till det lagom konturlösa begreppet OÄ – uttolkat som "orienteringsämnen").


Vi satt utspridda lite huller om buller i grupper om fyra i klassrummet och jag tror oregelbundenheten i sig var en del av en ”Ny Pedagogik” (med socialdemokratiska versaler) och säkert antogs vara uttryck för ”flexibilitet” eller "öppenhet" eller något annat lika vagt och lättköpt. Grupperna – dessa små produktionsenheter på kolchosen – ombildades var och varannan vecka och alla bänkar och alla barn stuvades om. ”Kontinuitet” hade väl redan då buntats ihop med ”auktoritet” och slängts på den tidens sophög.



Grupparbete var helt enkelt "le mot du jour".

En sådan grupp bestod oftast av fyra elever med sina bänkar vända två-mot-två, som vid ett litet möte. Det innebar ju i sin tur att gruppmedlemmarna inte såg åt samma håll, inte såg tavlan lika lätt, inte kunde se läraren samtidigt, distraherades av olika saker osv, men sådant bekymrade sig säkert ingen om. Det fanns högre mål, kan jag tro. Jag vet inte vilka klasskamrater jag satt i grupp med den här gången (även om jag än idag skulle kunna namnge alla i klassen), men jag minns att vi satt ganska långt in i salen, till vänster om katedern och närmast orgeln.

Några år tidigare, omkring 1963, hade den japanske sångaren Kyu Sakamoto en monster-hit över nästan hela världen med schlagern "Sukiyaki". Jag minns den inte själv från den tiden, men då – några år senare – fanns den med på det undervisningsband som klassen fick lyssna på, som stämningshöjande bakgrund till vilket ämnet nu var. Jag minns idag bara vagt att jag tyckte om melodin den gången och att jag hade hört den förr men desto starkare minns jag texthäftet som hörde till; det var kvadratiskt och i det, som komplement till sången på bandet, fanns det en bild på sångaren. Jag kommer inte ihåg Kyu Sakamotos ansikte på den bilden men jag minns ovidkommande detaljer; han visades i vänster halvprofil från axlarna och upp, han hade en ljus rundhalsad tröja (stickad vill jag minnas – men nu måste jag väl ändå inbilla mig) och att det i bakgrunden på bilden syntes något som jag vill minnas var ett pariserhjul eller någon annan stor och komplicerad konstruktion. (Det kan ha varit en några betongpelare och ett höghastighetståg eller något annat ’typiskt japansk’... vad som helst, men i vilket fall någonting stort och konstruerat, en glimt av det japanska undret.) Och jag har en vag aning om att rubriken på sidan var satt i pseudo-japanskt typsnitt.



Jag hörde sången och jag tittade på bilden. Betagen, hänförd. Och fattade inte varför jag kände skam och rodnade. Jag fattade överhuvudtaget ingenting.



Vilka ord och begrepp använder man som barn? Vad försöker man som vuxen lura sig själv att tro om sig själv som barn? I vilka banor tänker man som barn? Jag har ett par gånger läst den danske författarens Eric Soyas barndomsskildring ”Min farmors hus” och känner såväl igen mig i hans funderingar kring hur man som vuxen klassar och benämner – och försöker av-abstrahera, rationalisera och idealisera – sina barndomsminnen. Man försöker katalogisera något som trotsar katalogisering. Och jag har – som vuxen – beskrivit min uppväxt i det välmående samhället som ”unken” men självklart är det inte ett ord jag skulle ha använt då – om ordet ens fanns i mitt vokabulär – om något så abstrakt som min egen uppväxt.



Tänkte jag ens på musiken jag hörde? Och vad tänkte jag om mannen jag såg på bilden? Vad var det för fascination?

”Mannen” förresten – Kyu Sakamoto var 22 år 1963 då han nådde sin kortvariga världsframgång och bilden var troligen från det året. En uppföljare – "China Nights" – snabblanserades men one-hit-wonder-stämpeln kunde inte tvättas av. Hans popularitet i Japan varade dock mycket längre – både som sångare, skådespelare och TV-profil – och det är i väst han hamnar på samlingsskivor som "Hits of 1963". Det finns en mängd CD-skivor utgivna med honom i Japan och jag har kommit över ett dussintal. Han dog för övrigt 1985 i en uppmärksammad flygolycka; ett Boeingplan tappade stjärtpartiet under en flygning och alla ombordvarande omkom.



Så, flera årtionden senare, i en reklamsnutt på TV (för en yoghurt vill jag minnas) hör jag just de tonerna igen; den vemodiga lite torra klangen från en xylofon, den aningen sorgliga men förtröstansfulla melodin, den lite nasala rösten, de då fortfarande obegripliga men löftesrika orden – swisch, i eget körfält, rakt in i min hjärna brakar hela rasket och inom loppet av sekunder – till min egen oförställda häpnad – gråter jag.

Jag fattade överhuvudtaget ingenting. Igen!

Men kanske sitter jag här vid mitt tangentbord och försöker förklara för mig själv att jag bara blivit den jag hela tiden varit?



Och sångens text? Jag skrev till min gode vän Yasuyuki – Tokyos gladaste polis – och frågade. Melodins titel i väst – ’Sukiyaki’  (en maträtt märkligt nog) – har inget med texten att göra utan är bara ett lättuttalat ”typiskt japanskt” ord som klistrats på vid exporten. (Eller troligare, vid importen.) Melodins japanska titel är ”Ue o muite”, som på engelska ungefär blir ”I look up when I walk”. Den handlar om en man som, då han går ensam, vår, sommar, höst, tittar upp mot stjärnorna – för då han tittar uppåt, på stjärnorna, stannar tårarna kvar i hans ögon.



Här är Yasuyukis översättning (utan ambition att passa till melodin):


I look up when I walk


So the tears will not fall


Remembering the spring days


But I am all alone tonight


I look up when I walk


Counting the stars with tearful eyes


Remembering the summer days


But I am all alone tonight


Happiness lies beyond the clouds


Happiness lies up above the sky


I look up when I walk


So the tears will not fall


Though the tears fill up as I walk


For tonight I am all alone tonight


Remembering the autumn days


But I am all alone tonight


Sadness lies in the shadow of the stars


Sadness hides in the shadow of the moon


I look up when I walk


So the tears will not fall


Though the tears fill up as I walk


For tonight I am all alone

Som nördigt kuriosum kan jag nämna att jag har samlat på mig 62 covers av låten – de allra flesta på engelska men även på tyska, spanska, danska och finska. Och till och med en instrumentalversion med Bob Dylan! Den engelska texten finns f.ö. i två versioner; en hyggligt trogen den japanska ("I hold my head up high ...") och en annan utpräglad hjärta/smärta-version ("It's all because of you ...").

Gröna khmererna*

Seriöst, finns det något mer självrättfärdigt, hänsynslöst, självbelåtet och tanklöst än en cyklist i stadstrafik? (Nåja, kanske inte riktigt alla. Nåt enstaka undantagsfall finns väl.)

Det spelar ingen roll hur mycket cykelbana eller gata det finns till förfogande, dom tränger sig fram på trottoarer, gångvägar och övergångsställen, mot enkelriktningar och på gågator, som små självkanoniserade gröna khmerer, uppfyllda av sin egen förträfflighet.

Och sätten de ställer ifrån sig sina fordon; överallt, var som helst, hur som helst.

OBS: Personen på bilden - tack, Google Streetview - har väldigt mycket med texten att göra.

* Hommage à Stellan Sundahl

Herakles och Iolaos, var är ni?

Ingenting illustrerar väl glappet mellan det sagda och det gjorda så väl som den överstatliga hydran EU/EMU?

Snart har José Barroso et al lyckats – med byråkrati som främsta vapen – genomdriva det Alexander den store, Napoleon och Hitler endast kunde drömma om.




Ja, jag vet, Herakles (eller Herkules om ni så vill) och Iolaos var ironiskt nog greker!

En livslång kärlek*

Cy Twombly dog nyligen, den 5 juli 2011. Åttiotre blev han visst.

Jag var själv lite över tjugo år gammal när jag såg ett verk av Cy Twombly första gången. Det var inte samma bild som den här bredvid utan en liten teckning ur sviten "Bolsena", proleptiskt nog på utställningen "Tecken" på Malmö Konsthall. Jag tror året var 1978.

Hela mitt inre, ner till minsta synaps, stod stilla några ögonblick. Jag slutade andas och när sinnesnärvaron återkom var det första jag tänkte att hur någon kunde göra en bild som denna. Att det helt enkelt gick att göra. Att någon fick göra det. (Omkring 25 år senare fick jag en liten stroke och den initiala upplevelsen var ungefär densamma den gången måste jag skrämmande nog erkänna.)

Strax efter mitt möte med Cy Twomblys konst började jag på konstskola och en av mina lärare - visade det sig - hade delat ateljé med Cy Twombly i Rom på 1960-talet. Jag fick låna böcker, omöjliga att få tag på i Sverige vid den tiden. Jag var helt tagen.

En livslång process - eller kärlek - sattes igång inom mig trots det riktigt märkliga; det tog ganska exakt trettio år innan jag på nytt såg något av Cy Twombly i verkligheten. Allt jag sett i mellantiden efter den lilla blyertsteckningen har varit reproducerat och därmed förminskat – Cy Twombly arbetar ofta i kollosalformat. Så samlingsutställningen "Cycles and Seasons" på Tate Modern i London, hösten 2008 var motsägelsefullt nog något av en premiär för mig. Jag gick med tårar i ögonen genom salarna.

Jag har genom åren köpt mängder av böcker och utställningskataloger och när jag bläddrar i dem händer det att jag måste vända bort blicken, så tagen blir jag av vad jag ser. Jag hyperventilerar och rodnar, kan bli generad och måste försäkra mig om att ingen ser vad jag tittar på, som om jag smygläste pornografi. Jag gråter. Så laddade är bilderna för mig.

Cy Twombly, vars verk redan före hans död kunde kosta många miljoner, är dessutom lite "privat", nästan okänd. Han var aldrig en Damien Hirst eller Salvador Dali. Han är något av konstnärernas konstnär och det passar min fåfänga som hand i handske. Det påstås att i Andy Warhols lägenhet - där han alltså verkligen bodde vid sin död, inte i den alltigenom iscensatta "the Factory" - var några målningar av Cy Twombly den enda konst som fanns på väggarna. Jag vet inte om det är sant, men jag tror det gärna.

Jag är alltså en trofast rackare, jag framhärdar år efter år, håller mina ord och står för mina val. År ut och år in. Något som känns lika otidsenligt och patetiskt som en räknesticka eller tjock-TV ungefär. För kvalitet håller. Och djupnar. Och ger en resonans som varar. Men det betalar sig inte.

Idag är ett ställningstagande max 140 tecken, en sanning varar lika länge en PowerPoint-bild och ideal verkar ha en hållbarhetstid som en mejeriprodukt – något jag alltför ofta fått bekräftat (under lustiga former som tillfälligt rönt överdrivet mycket kalabalik, vilket inte skett tyst) i den bransch jag nyligen sagt adjö till.

* Är också titeln på en roman av Bengt Söderbergh, som inte har ett dugg att göra med detta ämne att göra. Men den förtjänar all uppmärksamhet den kan få - så, läs den.

Vi mötte ett skepp ...

En gång då jag åkte hem från Danmark mötte Sundbussen en ganska liten lastbåt som var på väg norrut genom Öresund. Jag vet inte mycket om sjöfart och kan inte säga vad det var som gjorde att just det fartyget såg så annorlunda ut. Att det var risigt och rostigt och såg omålat ut var inte hela förklaringen. Kanske eftersom att det hade styrhytt och huvudbyggnad midskepps och inte i aktern gjorde att det såg ut som siluett i ett ubåtssikte, som i en journalfilm från andra världskriget.

Jag stod som vanligt uppe på däck - trots vädret - och vi passerade så påfallande nära att jag kunde se en ensam man stå lutad mot relingen på skeppet vars kurs vi skar. Ögonkontakt var förvisso omöjlig, men jag såg honom, han såg mig. Jag fick för mig att vi båda undertryckte samma önskan om att vinka till varandra

I masten vajade en svensk flagga och i aktern en annan, röd/blå som jag inte omedelbart kunde identifiera. Båten såg inte svensk ut, eller ens europeisk, så jag gissade att den svenska flaggan hissats eftersom båten passerade svenskt vatten eller att den just lämnat en svensk hamn, en konvention eller artighetsgest helt enkelt. När vi passerade akter om den främmande båten kunde jag läsa dess namn; Piligrim 3. Och under, med lite mindre bokstäver; Phnom Penh. Ren magi för mig, trots att jag aldrig ens varit i Kambodja. Jag tänkte att den ensamme sjömannen måste frysa och hoppades att hans blåa overall var vindtät och ordentligt fodrad.

En asiat som fryser och en ensam sjöman … symbolerna flyter samman och minnena växer fram som silvervita mögelfläckar. När jag nuddar vid dem händer det att de pinglar till som små klockor, fuktade av tårar.

Händelsen utspelades i oktober 2002 och texten skrevs något år senare.
I detta nu, nästan 9 år senare, googlar jag på piligrim 3 cargo ship cambodia och hittar bl.a:
http://www.shipspotting.com/gallery/photo.php?lid=367790
http://www.flickr.com/photos/hhhumber/2627869165/

Clerodendrum colebrookanum

Jag återvänder ofta till Botaniska Trädgården i Köpenhamn, såväl i tanken som i verkligheten och som i denna blog. Jag tror det beror på att hela företeelsen är så befriande omodern, så "odigital". En atavism, en hyllning till egensinnig flit och ordningssinne. Och framförallt är den något som inte låter sig påskyndas.

Lagom vemodig

Somliga ord påstås bara finnas på svenska. Jag vet inte om det är sant. Lagom är ett sådant ord. Vemod ett annat.

Lagom brukar på engelska bli "just enough" eller "adequate". Vemod brukar bli "melancholy" eller "sadness". Eller ibland det lite ålderdomliga "languor".

Jag tycker om att vara vemodig. Vemod är en uppbygglig känsla, en vilofas. Vemod känns varken som "melankoli" eller "sorg".

När jag tog denna bild kände jag mig lagom vemodig.

Att roa sig på andras bekostnad

Jag missunnar ingen att roa sig - var och en på sitt sätt och efter egna förutsättningar - men jag accepterar inte att somligas nöjen skall ske på andras bekostnad, varken i ena eller andra avseendet.

Att behöva uppleva en belägrad stad med hoovrande helikopter och att kravallpolis skjuter varningsskott bara för att det skall sparkas boll eller att hela stadskärnan förvandlas till en svinstia som kallas "festival" borde inte accepteras av någon, allra minst av makthavarna. Men jag antar att det är deras sätt att försöka ge det tänkta folket vad det tänkta folket vill ha.

Och inte blir det bättre av att kommunen beställer, ett ökänt opinionsinstitut (som ju vet på vilken sida av mackan smöret sitter) levererar en mätning som visar hur populär denna festival är. Och slutligen att ortens enda dagstidningen - som har gemensamt blodomlopp med kommunstyrelsen (och fotbollsklubben) - publicerar "resultatet" på förstasidan.

Tryggare kan ingen vara

Inför en "besvärlig åtgärd" hos min tandläkare blev jag tillfrågad vad jag helst själv ville göra. Som om det fanns alternativ eller jag hade odontologiska kunskaper.

Jag svarade att jag helst ville ligga och sova på soffan en lördagseftermiddag med hunden.

Den motvillige konsumenten

Jag köper inte mycket saker numera. Jag har blivit en motvillig konsument. Det handlar varken om ekologi eller ekonomi utan mest om en motvilja inför förändringar. Och platsbrist. Jag vill ha det som är. Eller - ännu hellre - som det var.

Men jag överkonsumerar böcker. Böcker vill jag äga och jag köper fler böcker än jag läser. Det är som att jag köper illusionen av att ha lugn nog att läsa.

Manado, Sulawesi, Indonesien

Trafiken är intensiv och rör sig ryckvis - men aldrig snabbt. Stadskärnan är liten och avstånden motiverar på intet vis trafiken. Bilarna, nästan alla små skåpbilar, som täckta tuc-tucs, trängs huller om buller, liksom bortglömda skor på golvet i en trång garderob - som om en gemensam överenskommen körriktning inte existerade.

På spaning

En liten älva spanar efter våren medan februaridimman fyller varje vinkel och varje vrå mellan korsvirkesväggarna i Helsingör.

Att tafsa säkert

Hela denna faun är matt ärggrön – utom just snoppen, som fingrats blank av alla nyfikna fingrar.

Också Botaniska i Köpenhamn.

Botaniska trädgården, Köpenhamn

En tidig dag i mars. Det kommer en vår - och den kommer alltid tre veckor tidigare på danska sidan av Öresund.

Japansk hassel blommar på bar gren.

Singapores motsats?

Kairo.
I en fruktansvärt illa medfaren mini-van, bokstavligt talat hophållen av tejp, stråltråd och ivriga pojkhänder, sa jag till min engelska medresenär att jag aldrig sett så många risiga bilar samlade på samma ställe förr.
Hon sa lakoniskt, liksom i förbiseende; “You’ve never been to India!” och väntade sig inget svar.

Lejonhamnen*

Oftast en mellanlandning, Changi Airport, världens mest städade flygplats. Beige och violett, som ett hav av havregrynsgröt med utklickad drottningsylt.
Singapore har aldrig lockat mig annat än historiskt och som fond i omtyckta romaner och noveller.
Staden är en effektiv trompe l'œil, ett asiatiskt välskött vuxendagis, fyllt av kulisser, förmaningar, bankpalats och vitskjortade YAP’s.
Men en gång stannade jag i två dygn. Förutom Gin Slings på "the Long Bar - Raffles" lockades jag mot mitt bättre vetande med på en "middagskryssning på en kinesisk djonk" - en riktigt turistfälla.

Innan han började spela hade han på sig en t-shirt med japansk anime; sötgrymma storögda ansikten i fluorisernde färger.

* Sing/a = lejon på malayiska.
Titta f.ö. på thailändska ölen Singhas etikett!

Ogillar, hatar, … och efter det?

Jag ogillar - och har alltid ogillat - klotter.

Och har alltid ogillat när media mer eller mindre legimiterar sådan skadegörelse och - i försök att ta billiga ungdomspoäng - oansvarigt kallar den för "graffiti" (hur nu det stavas) eller "street art".

När jag så för två år sedan tvingades att börja pendla till min arbetsplats och då passera spårområdena i ett par skånska städer för att komma fram till Malmö övergick mitt ogillande till hat.

Men, nu undrar jag vad steget efter "hat" är, för det är vad jag känner när jag ser detta: ett nerklottrat träd.

"Graffitiartisten" bakom denna obscenitet befinner sig på nedersta steget i min världsbild, tillsammans med bland annat djurplågare, barnmisshandlare och åldringsrånare.

Rainy season

Regnskurarna kommer oftast på morgonen. Ganska sent, vid nio, ibland tio. Jag hinner iväg för att äta frukost, bläddra igenom Bangkok Post (där Europa tar ‘bara’ sin plats, Sverige nämns inte).
Servitrisens flip-flopande sandaler, en TV som skvalar ... det ena smörpaketet rinner, det andra är iskallt och hårt som marmor. 
Mina underarmar klibbar fast mot vaxduken.
Så rasslar det till i en nedhängande markis och några vindilar varslar om regnet som kommer minuten därefter. Ett upproriskt parasoll binds ner. Regnet varar en knapp timma.
På CNN.com ligger ikonen för ‘showers’ och ‘thunder storms’ uppe, från april till oktober, i ren slentrian – mitt på dagen strålar solen – men luftfuktigheten är så hög att det trähaltiga pappret i min bok sväller.

Stackars Hamlet

Han irrade runt i Kronborgs alla kalla, dystra och fuktiga korridorer, med rätta upprörd över sin mammas svek. Och Ofelia, hon var ju inte till nån större hjälp.
 
Men inne i Helsingör ligger krogen “Hamlet og Ofelia” där man få en underbar dansk lunch – som ju på danska heter "frokost" – oändligt långt ifrån alla slabbiga kebaber och globala burgare.

Ökenlängtan

Den pakistanske guiden gick avsides, satte sig med ryggen vänd mot oss i lägret och ringde. Hem, till Karachi? Islamabad? Han pratade tyst, kröp ihop, kupade handen om munnen och mikrofonen. Som om jag förstod punjabi!
Efteråt kom jag att undra över hur långt ut i öknen GSM-täckning fanns, om han alls ringde eller om han bara låtsades.
 
För sin egen skull fantiserade han kanske om att få växla några ord med någon han inte ville bli bortglömd av.

Ökenromantik

Jag läste "Bänkpress" av Sven Lindkvist. På den tiden tränade jag. Den ledde mig rakt till "Ökendykarna". Sedan läste jag "Till Smara" av Michel Vieuxchange, sedan "Genom öknen" av Pierre Loti, sedan allt tillgängligt av och om Isabel Eberhardt.
Och Antoine De Saint-Exupéry; "Wind, sand and stars", "Southern mail", "Flight to Arras", "The wisdom of the sands" ...  till och med "Lille prinsen".
 
Ökenromantik!
 
Sven Lindkvist skriver att Michel Vieuxchange inte alls dog av tuberkulos – han dog av romantik.

Bilden är från Oman.

Andrum

 

Jag har bott med Danmark inom synhåll i stort sett hela mitt liv. Jag har gjort hundratals resor dit, över Öresund.
Men ändå blir det aldrig slentrian.
För just så är det, som Monica Törnell sjunger i Ted Ströms vackra, svenska, vemodiga Vintersaga; “på andra sidan sundet börjar världen”.
Den magin har aldrig falnat.
Att en trist söndag kunna åka “utomlands” är ett verkligt andrum för mig.