Cy Twombly dog nyligen, den 5 juli 2011. Åttiotre blev han visst.
Jag var själv lite över tjugo år gammal när jag såg ett verk av Cy Twombly första gången. Det var inte samma bild som den här bredvid utan en liten teckning ur sviten "Bolsena", proleptiskt nog på utställningen "Tecken" på Malmö Konsthall. Jag tror året var 1978.
Hela mitt inre, ner till minsta synaps, stod stilla några ögonblick. Jag slutade andas och när sinnesnärvaron återkom var det första jag tänkte att hur någon kunde göra en bild som denna. Att det helt enkelt gick att göra. Att någon fick göra det. (Omkring 25 år senare fick jag en liten stroke och den initiala upplevelsen var ungefär densamma den gången måste jag skrämmande nog erkänna.)
Strax efter mitt möte med Cy Twomblys konst började jag på konstskola och en av mina lärare - visade det sig - hade delat ateljé med Cy Twombly i Rom på 1960-talet. Jag fick låna böcker, omöjliga att få tag på i Sverige vid den tiden. Jag var helt tagen.
En livslång process - eller kärlek - sattes igång inom mig trots det riktigt märkliga; det tog ganska exakt trettio år innan jag på nytt såg något av Cy Twombly i verkligheten. Allt jag sett i mellantiden efter den lilla blyertsteckningen har varit reproducerat och därmed förminskat – Cy Twombly arbetar ofta i kollosalformat. Så samlingsutställningen "Cycles and Seasons" på Tate Modern i London, hösten 2008 var motsägelsefullt nog något av en premiär för mig. Jag gick med tårar i ögonen genom salarna.
Jag har genom åren köpt mängder av böcker och utställningskataloger och när jag bläddrar i dem händer det att jag måste vända bort blicken, så tagen blir jag av vad jag ser. Jag hyperventilerar och rodnar, kan bli generad och måste försäkra mig om att ingen ser vad jag tittar på, som om jag smygläste pornografi. Jag gråter. Så laddade är bilderna för mig.
Cy Twombly, vars verk redan före hans död kunde kosta många miljoner, är dessutom lite "privat", nästan okänd. Han var aldrig en Damien Hirst eller Salvador Dali. Han är något av konstnärernas konstnär och det passar min fåfänga som hand i handske. Det påstås att i Andy Warhols lägenhet - där han alltså verkligen bodde vid sin död, inte i den alltigenom iscensatta "the Factory" - var några målningar av Cy Twombly den enda konst som fanns på väggarna. Jag vet inte om det är sant, men jag tror det gärna.
Jag är alltså en trofast rackare, jag framhärdar år efter år, håller mina ord och står för mina val. År ut och år in. Något som känns lika otidsenligt och patetiskt som en räknesticka eller tjock-TV ungefär. För kvalitet håller. Och djupnar. Och ger en resonans som varar. Men det betalar sig inte.
Idag är ett ställningstagande max 140 tecken, en sanning varar lika länge en PowerPoint-bild och ideal verkar ha en hållbarhetstid som en mejeriprodukt – något jag alltför ofta fått bekräftat (under lustiga former som tillfälligt rönt överdrivet mycket kalabalik, vilket inte skett tyst) i den bransch jag nyligen sagt adjö till.
* Är också titeln på en roman av Bengt Söderbergh, som inte har ett dugg att göra med detta ämne att göra. Men den förtjänar all uppmärksamhet den kan få - så, läs den.
Jag var själv lite över tjugo år gammal när jag såg ett verk av Cy Twombly första gången. Det var inte samma bild som den här bredvid utan en liten teckning ur sviten "Bolsena", proleptiskt nog på utställningen "Tecken" på Malmö Konsthall. Jag tror året var 1978.
Hela mitt inre, ner till minsta synaps, stod stilla några ögonblick. Jag slutade andas och när sinnesnärvaron återkom var det första jag tänkte att hur någon kunde göra en bild som denna. Att det helt enkelt gick att göra. Att någon fick göra det. (Omkring 25 år senare fick jag en liten stroke och den initiala upplevelsen var ungefär densamma den gången måste jag skrämmande nog erkänna.)
Strax efter mitt möte med Cy Twomblys konst började jag på konstskola och en av mina lärare - visade det sig - hade delat ateljé med Cy Twombly i Rom på 1960-talet. Jag fick låna böcker, omöjliga att få tag på i Sverige vid den tiden. Jag var helt tagen.
En livslång process - eller kärlek - sattes igång inom mig trots det riktigt märkliga; det tog ganska exakt trettio år innan jag på nytt såg något av Cy Twombly i verkligheten. Allt jag sett i mellantiden efter den lilla blyertsteckningen har varit reproducerat och därmed förminskat – Cy Twombly arbetar ofta i kollosalformat. Så samlingsutställningen "Cycles and Seasons" på Tate Modern i London, hösten 2008 var motsägelsefullt nog något av en premiär för mig. Jag gick med tårar i ögonen genom salarna.
Jag har genom åren köpt mängder av böcker och utställningskataloger och när jag bläddrar i dem händer det att jag måste vända bort blicken, så tagen blir jag av vad jag ser. Jag hyperventilerar och rodnar, kan bli generad och måste försäkra mig om att ingen ser vad jag tittar på, som om jag smygläste pornografi. Jag gråter. Så laddade är bilderna för mig.
Cy Twombly, vars verk redan före hans död kunde kosta många miljoner, är dessutom lite "privat", nästan okänd. Han var aldrig en Damien Hirst eller Salvador Dali. Han är något av konstnärernas konstnär och det passar min fåfänga som hand i handske. Det påstås att i Andy Warhols lägenhet - där han alltså verkligen bodde vid sin död, inte i den alltigenom iscensatta "the Factory" - var några målningar av Cy Twombly den enda konst som fanns på väggarna. Jag vet inte om det är sant, men jag tror det gärna.
Jag är alltså en trofast rackare, jag framhärdar år efter år, håller mina ord och står för mina val. År ut och år in. Något som känns lika otidsenligt och patetiskt som en räknesticka eller tjock-TV ungefär. För kvalitet håller. Och djupnar. Och ger en resonans som varar. Men det betalar sig inte.
Idag är ett ställningstagande max 140 tecken, en sanning varar lika länge en PowerPoint-bild och ideal verkar ha en hållbarhetstid som en mejeriprodukt – något jag alltför ofta fått bekräftat (under lustiga former som tillfälligt rönt överdrivet mycket kalabalik, vilket inte skett tyst) i den bransch jag nyligen sagt adjö till.
* Är också titeln på en roman av Bengt Söderbergh, som inte har ett dugg att göra med detta ämne att göra. Men den förtjänar all uppmärksamhet den kan få - så, läs den.
