Det var 1968 och jag gick i femte klass, möjligen sjätte. Jag minns egentligen varken årtalet eller min ålder, men det var bara två år jag gick på K-skolan så jag kan lätt räkna baklänges.
Svengelskan (och tekniken) hade inte hunnit så långt så begreppet ”multimedia” fanns inte. Istället hade vi "audiovisuella hjälpmedel" (just snygg svenska), och skolsalen var således utrustad med en lika obligatorisk som likkisttung bandspelare från norska tillverkaren Tandberg. (Jösses vad världen har förändrats!) Den användes flitigt, med eller utan kompletterande bildband och text- eller frågehäften.
Vilket ämne som stod på schemat den här gången minns jag inte men jag gissar på geografi (som i den vevan, tillsammans med ett par andra ämnen, fick byta namn till det lagom konturlösa begreppet OÄ – uttolkat som "orienteringsämnen").
Vi satt utspridda lite huller om buller i grupper om fyra i klassrummet och jag tror oregelbundenheten i sig var en del av en ”Ny Pedagogik” (med socialdemokratiska versaler) och säkert antogs vara uttryck för ”flexibilitet” eller "öppenhet" eller något annat lika vagt och lättköpt. Grupperna – dessa små produktionsenheter på kolchosen – ombildades var och varannan vecka och alla bänkar och alla barn stuvades om. ”Kontinuitet” hade väl redan då buntats ihop med ”auktoritet” och slängts på den tidens sophög.
Grupparbete var helt enkelt "le mot du jour".
En sådan grupp bestod oftast av fyra elever med sina bänkar vända två-mot-två, som vid ett litet möte. Det innebar ju i sin tur att gruppmedlemmarna inte såg åt samma håll, inte såg tavlan lika lätt, inte kunde se läraren samtidigt, distraherades av olika saker osv, men sådant bekymrade sig säkert ingen om. Det fanns högre mål, kan jag tro. Jag vet inte vilka klasskamrater jag satt i grupp med den här gången (även om jag än idag skulle kunna namnge alla i klassen), men jag minns att vi satt ganska långt in i salen, till vänster om katedern och närmast orgeln.
Några år tidigare, omkring 1963, hade den japanske sångaren Kyu Sakamoto en monster-hit över nästan hela världen med schlagern "Sukiyaki". Jag minns den inte själv från den tiden, men då – några år senare – fanns den med på det undervisningsband som klassen fick lyssna på, som stämningshöjande bakgrund till vilket ämnet nu var. Jag minns idag bara vagt att jag tyckte om melodin den gången och att jag hade hört den förr men desto starkare minns jag texthäftet som hörde till; det var kvadratiskt och i det, som komplement till sången på bandet, fanns det en bild på sångaren. Jag kommer inte ihåg Kyu Sakamotos ansikte på den bilden men jag minns ovidkommande detaljer; han visades i vänster halvprofil från axlarna och upp, han hade en ljus rundhalsad tröja (stickad vill jag minnas – men nu måste jag väl ändå inbilla mig) och att det i bakgrunden på bilden syntes något som jag vill minnas var ett pariserhjul eller någon annan stor och komplicerad konstruktion. (Det kan ha varit en några betongpelare och ett höghastighetståg eller något annat ’typiskt japansk’... vad som helst, men i vilket fall någonting stort och konstruerat, en glimt av det japanska undret.) Och jag har en vag aning om att rubriken på sidan var satt i pseudo-japanskt typsnitt.
Jag hörde sången och jag tittade på bilden. Betagen, hänförd. Och fattade inte varför jag kände skam och rodnade. Jag fattade överhuvudtaget ingenting.
Vilka ord och begrepp använder man som barn? Vad försöker man som vuxen lura sig själv att tro om sig själv som barn? I vilka banor tänker man som barn? Jag har ett par gånger läst den danske författarens Eric Soyas barndomsskildring ”Min farmors hus” och känner såväl igen mig i hans funderingar kring hur man som vuxen klassar och benämner – och försöker av-abstrahera, rationalisera och idealisera – sina barndomsminnen. Man försöker katalogisera något som trotsar katalogisering. Och jag har – som vuxen – beskrivit min uppväxt i det välmående samhället som ”unken” men självklart är det inte ett ord jag skulle ha använt då – om ordet ens fanns i mitt vokabulär – om något så abstrakt som min egen uppväxt.
Tänkte jag ens på musiken jag hörde? Och vad tänkte jag om mannen jag såg på bilden? Vad var det för fascination?
”Mannen” förresten – Kyu Sakamoto var 22 år 1963 då han nådde sin kortvariga världsframgång och bilden var troligen från det året. En uppföljare – "China Nights" – snabblanserades men one-hit-wonder-stämpeln kunde inte tvättas av. Hans popularitet i Japan varade dock mycket längre – både som sångare, skådespelare och TV-profil – och det är i väst han hamnar på samlingsskivor som "Hits of 1963". Det finns en mängd CD-skivor utgivna med honom i Japan och jag har kommit över ett dussintal. Han dog för övrigt 1985 i en uppmärksammad flygolycka; ett Boeingplan tappade stjärtpartiet under en flygning och alla ombordvarande omkom.
Så, flera årtionden senare, i en reklamsnutt på TV (för en yoghurt vill jag minnas) hör jag just de tonerna igen; den vemodiga lite torra klangen från en xylofon, den aningen sorgliga men förtröstansfulla melodin, den lite nasala rösten, de då fortfarande obegripliga men löftesrika orden – swisch, i eget körfält, rakt in i min hjärna brakar hela rasket och inom loppet av sekunder – till min egen oförställda häpnad – gråter jag.
Jag fattade överhuvudtaget ingenting. Igen!
Men kanske sitter jag här vid mitt tangentbord och försöker förklara för mig själv att jag bara blivit den jag hela tiden varit?
Och sångens text? Jag skrev till min gode vän Yasuyuki – Tokyos gladaste polis – och frågade. Melodins titel i väst – ’Sukiyaki’ (en maträtt märkligt nog) – har inget med texten att göra utan är bara ett lättuttalat ”typiskt japanskt” ord som klistrats på vid exporten. (Eller troligare, vid importen.) Melodins japanska titel är ”Ue o muite”, som på engelska ungefär blir ”I look up when I walk”. Den handlar om en man som, då han går ensam, vår, sommar, höst, tittar upp mot stjärnorna – för då han tittar uppåt, på stjärnorna, stannar tårarna kvar i hans ögon.
Här är Yasuyukis översättning (utan ambition att passa till melodin):
I look up when I walk
So the tears will not fall
Remembering the spring days
But I am all alone tonight
I look up when I walk
Counting the stars with tearful eyes
Remembering the summer days
But I am all alone tonight
Happiness lies beyond the clouds
Happiness lies up above the sky
I look up when I walk
So the tears will not fall
Though the tears fill up as I walk
For tonight I am all alone tonight
Remembering the autumn days
But I am all alone tonight
Sadness lies in the shadow of the stars
Sadness hides in the shadow of the moon
I look up when I walk
So the tears will not fall
Though the tears fill up as I walk
For tonight I am all alone
Som nördigt kuriosum kan jag nämna att jag har samlat på mig 62 covers av låten – de allra flesta på engelska men även på tyska, spanska, danska och finska. Och till och med en instrumentalversion med Bob Dylan! Den engelska texten finns f.ö. i två versioner; en hyggligt trogen den japanska ("I hold my head up high ...") och en annan utpräglad hjärta/smärta-version ("It's all because of you ...").
