Var inte så jävla positiv!

Mitten av 1980-talet.

Jag drack en öl på en servering på Gare d'Austerliz. Jag hade kommit till Gare du Nord samma dag och min vana trogen bara skyndat genom Paris – inte min stad.

Jag var på väg till Clermont-Ferrand, med nattåget, och hade några timmar att fördriva.

Bardisken var L-formad och snett framför mig till höger stod en amerikan som – förutom att se amerikanskt ut – också såg ut att vara halvfull, pratsjuk och inte så lite frustrerad. Vi var de enda kunderna vid bardisken.

Efter några minuter flyttade han sig någon meter närmare mig längs L:et och sa: "Parley-vou english?" Och ja, det gjorde jag ju …
"I have been known to try", som jag sa.

Han flyttade sig ytterligare några meter närmare och berättade att han var byggnadsingenjör, på väg till Wien för att avsluta nåt jobb men övertalats av släkt och vänner att stanna till ett par dagar i "beautiful Paris". Han såg ut att att ha hatat varje sekund.

Jag sa: "Well, this place is fucking over-rated!"
Han sken upp som en sol och förbrödringen var total. Fler öl beställdes. Tjo och tjim!

Sensmoral?   Var inte så jävla positiv! 


.