Att roa sig på andras bekostnad

Jag missunnar ingen att roa sig - var och en på sitt sätt och efter egna förutsättningar - men jag accepterar inte att somligas nöjen skall ske på andras bekostnad, varken i ena eller andra avseendet.

Att behöva uppleva en belägrad stad med hoovrande helikopter och att kravallpolis skjuter varningsskott bara för att det skall sparkas boll eller att hela stadskärnan förvandlas till en svinstia som kallas "festival" borde inte accepteras av någon, allra minst av makthavarna. Men jag antar att det är deras sätt att försöka ge det tänkta folket vad det tänkta folket vill ha.

Och inte blir det bättre av att kommunen beställer, ett ökänt opinionsinstitut (som ju vet på vilken sida av mackan smöret sitter) levererar en mätning som visar hur populär denna festival är. Och slutligen att ortens enda dagstidningen - som har gemensamt blodomlopp med kommunstyrelsen (och fotbollsklubben) - publicerar "resultatet" på förstasidan.

Tryggare kan ingen vara

Inför en "besvärlig åtgärd" hos min tandläkare blev jag tillfrågad vad jag helst själv ville göra. Som om det fanns alternativ eller jag hade odontologiska kunskaper.

Jag svarade att jag helst ville ligga och sova på soffan en lördagseftermiddag med hunden.

Den motvillige konsumenten

Jag köper inte mycket saker numera. Jag har blivit en motvillig konsument. Det handlar varken om ekologi eller ekonomi utan mest om en motvilja inför förändringar. Och platsbrist. Jag vill ha det som är. Eller - ännu hellre - som det var.

Men jag överkonsumerar böcker. Böcker vill jag äga och jag köper fler böcker än jag läser. Det är som att jag köper illusionen av att ha lugn nog att läsa.

Manado, Sulawesi, Indonesien

Trafiken är intensiv och rör sig ryckvis - men aldrig snabbt. Stadskärnan är liten och avstånden motiverar på intet vis trafiken. Bilarna, nästan alla små skåpbilar, som täckta tuc-tucs, trängs huller om buller, liksom bortglömda skor på golvet i en trång garderob - som om en gemensam överenskommen körriktning inte existerade.

På spaning

En liten älva spanar efter våren medan februaridimman fyller varje vinkel och varje vrå mellan korsvirkesväggarna i Helsingör.

Att tafsa säkert

Hela denna faun är matt ärggrön – utom just snoppen, som fingrats blank av alla nyfikna fingrar.

Också Botaniska i Köpenhamn.

Botaniska trädgården, Köpenhamn

En tidig dag i mars. Det kommer en vår - och den kommer alltid tre veckor tidigare på danska sidan av Öresund.

Japansk hassel blommar på bar gren.

Singapores motsats?

Kairo.
I en fruktansvärt illa medfaren mini-van, bokstavligt talat hophållen av tejp, stråltråd och ivriga pojkhänder, sa jag till min engelska medresenär att jag aldrig sett så många risiga bilar samlade på samma ställe förr.
Hon sa lakoniskt, liksom i förbiseende; “You’ve never been to India!” och väntade sig inget svar.

Lejonhamnen*

Oftast en mellanlandning, Changi Airport, världens mest städade flygplats. Beige och violett, som ett hav av havregrynsgröt med utklickad drottningsylt.
Singapore har aldrig lockat mig annat än historiskt och som fond i omtyckta romaner och noveller.
Staden är en effektiv trompe l'œil, ett asiatiskt välskött vuxendagis, fyllt av kulisser, förmaningar, bankpalats och vitskjortade YAP’s.
Men en gång stannade jag i två dygn. Förutom Gin Slings på "the Long Bar - Raffles" lockades jag mot mitt bättre vetande med på en "middagskryssning på en kinesisk djonk" - en riktigt turistfälla.

Innan han började spela hade han på sig en t-shirt med japansk anime; sötgrymma storögda ansikten i fluorisernde färger.

* Sing/a = lejon på malayiska.
Titta f.ö. på thailändska ölen Singhas etikett!

Ogillar, hatar, … och efter det?

Jag ogillar - och har alltid ogillat - klotter.

Och har alltid ogillat när media mer eller mindre legimiterar sådan skadegörelse och - i försök att ta billiga ungdomspoäng - oansvarigt kallar den för "graffiti" (hur nu det stavas) eller "street art".

När jag så för två år sedan tvingades att börja pendla till min arbetsplats och då passera spårområdena i ett par skånska städer för att komma fram till Malmö övergick mitt ogillande till hat.

Men, nu undrar jag vad steget efter "hat" är, för det är vad jag känner när jag ser detta: ett nerklottrat träd.

"Graffitiartisten" bakom denna obscenitet befinner sig på nedersta steget i min världsbild, tillsammans med bland annat djurplågare, barnmisshandlare och åldringsrånare.

Rainy season

Regnskurarna kommer oftast på morgonen. Ganska sent, vid nio, ibland tio. Jag hinner iväg för att äta frukost, bläddra igenom Bangkok Post (där Europa tar ‘bara’ sin plats, Sverige nämns inte).
Servitrisens flip-flopande sandaler, en TV som skvalar ... det ena smörpaketet rinner, det andra är iskallt och hårt som marmor. 
Mina underarmar klibbar fast mot vaxduken.
Så rasslar det till i en nedhängande markis och några vindilar varslar om regnet som kommer minuten därefter. Ett upproriskt parasoll binds ner. Regnet varar en knapp timma.
På CNN.com ligger ikonen för ‘showers’ och ‘thunder storms’ uppe, från april till oktober, i ren slentrian – mitt på dagen strålar solen – men luftfuktigheten är så hög att det trähaltiga pappret i min bok sväller.

Stackars Hamlet

Han irrade runt i Kronborgs alla kalla, dystra och fuktiga korridorer, med rätta upprörd över sin mammas svek. Och Ofelia, hon var ju inte till nån större hjälp.
 
Men inne i Helsingör ligger krogen “Hamlet og Ofelia” där man få en underbar dansk lunch – som ju på danska heter "frokost" – oändligt långt ifrån alla slabbiga kebaber och globala burgare.

Ökenlängtan

Den pakistanske guiden gick avsides, satte sig med ryggen vänd mot oss i lägret och ringde. Hem, till Karachi? Islamabad? Han pratade tyst, kröp ihop, kupade handen om munnen och mikrofonen. Som om jag förstod punjabi!
Efteråt kom jag att undra över hur långt ut i öknen GSM-täckning fanns, om han alls ringde eller om han bara låtsades.
 
För sin egen skull fantiserade han kanske om att få växla några ord med någon han inte ville bli bortglömd av.

Ökenromantik

Jag läste "Bänkpress" av Sven Lindkvist. På den tiden tränade jag. Den ledde mig rakt till "Ökendykarna". Sedan läste jag "Till Smara" av Michel Vieuxchange, sedan "Genom öknen" av Pierre Loti, sedan allt tillgängligt av och om Isabel Eberhardt.
Och Antoine De Saint-Exupéry; "Wind, sand and stars", "Southern mail", "Flight to Arras", "The wisdom of the sands" ...  till och med "Lille prinsen".
 
Ökenromantik!
 
Sven Lindkvist skriver att Michel Vieuxchange inte alls dog av tuberkulos – han dog av romantik.

Bilden är från Oman.

Andrum

 

Jag har bott med Danmark inom synhåll i stort sett hela mitt liv. Jag har gjort hundratals resor dit, över Öresund.
Men ändå blir det aldrig slentrian.
För just så är det, som Monica Törnell sjunger i Ted Ströms vackra, svenska, vemodiga Vintersaga; “på andra sidan sundet börjar världen”.
Den magin har aldrig falnat.
Att en trist söndag kunna åka “utomlands” är ett verkligt andrum för mig.