Den pakistanske guiden gick avsides, satte sig med ryggen vänd mot oss i lägret och ringde. Hem, till Karachi? Islamabad? Han pratade tyst, kröp ihop, kupade handen om munnen och mikrofonen. Som om jag förstod punjabi!
Efteråt kom jag att undra över hur långt ut i öknen GSM-täckning fanns, om han alls ringde eller om han bara låtsades.
För sin egen skull fantiserade han kanske om att få växla några ord med någon han inte ville bli bortglömd av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar