Jag föddes bara tolv år efter att andra världskriget tog slut. Det är som om Europa legat i grus och aska 1999. (Idag hotas Europa av helt andra krafter - om än lika sinistra - fast nu i kostym istället för i uniform och med nya akronymer. Men det är en annan historia.)
När min mamma var ung var tyska det ledande språket i Europa och Tyskland var kulturlandet framför andra. Och alltså var självklart tyska det första främmande språket man lärde ut i skolan. (Det andra var latin!)
Jag tittar i gamla fotoalbum. Med förstoringsglas granskar jag de pedantiskt inlimmade svartvita kopiorna. De är små, de flesta bara omkring 5 x 7 centimeter och bildtexterna - skrivna med reservoirpenna och jag känner igen min mammas handstil - är på tok för kortfattade tycker jag. Jag vill veta mer.
När min mamma var ung var tyska det ledande språket i Europa och Tyskland var kulturlandet framför andra. Och alltså var självklart tyska det första främmande språket man lärde ut i skolan. (Det andra var latin!)
Jag tittar i gamla fotoalbum. Med förstoringsglas granskar jag de pedantiskt inlimmade svartvita kopiorna. De är små, de flesta bara omkring 5 x 7 centimeter och bildtexterna - skrivna med reservoirpenna och jag känner igen min mammas handstil - är på tok för kortfattade tycker jag. Jag vill veta mer.
Min mamma var på språkresa i Tyskland 1938. I Dresden. Hon var bara 14 år. Säkert hette företeelsen inte "språkresa" den gången och hur den arrangerades vet jag inte. Kanske det fanns någon sorts agentur eller så skedde det i helt privat regi. Hon "bodde i tysk familj en sommar" helt enkelt.
Den jämnåriga flickan i familjen hette Ingrid. På bilden här ovan visar hon stolt upp sig i sin uniform från Hitler Jugend (notera flaggan). Inget konstigt med det. Då. Och jag är glad för att min mamma - trots hennes helt säkra avsky för nazism - inte fallit för frestelsen att "snygga till" albumet efter kriget.
En gång gjordes en utflykt som av bilderna att döma innehöll ett besök på den storslagna arenan där Berlin-olympiaden hållits 1936. Inget konstigt med det heller, en sevärdhet bland andra. Det är min mamma i förgrunden.
Jag blir så trött och arg när viktigpettrar - ofta födda långt efter 30-talet och på platser med samhällsklimat väsensskilt från Tysklands den gången - opportunt, efterklokt och förnumstigt brer ut sig om något de inte har minsta erfarenhet av och frossar i sin egen förträfflighet. Jag är helt övertygad om att Ingrid och hennes föräldrar var rejäla människor men som kommit att leva på en plats, i en tid, i ett sammanhang, vi inte kan förstå här och nu.
Min mamma höll kontakten med familjen hon bott hos och som hamnat på fel sida om gränsen efter kriget. Två gånger om året, år ut och år in, under hela min barndom på 1960-talet iordningställdes det ett "paket till Tyskland". Kaffe, godis, kulspetspennor, köttkonserver, plåster, buljongtärningar … allt petnoga deklarerat på en dyster blankett som kuverterades och limmades fast på utsidan paketet. Brunt omslagspapper och klisterremsor av papper med illaluktande benlim som blöttes med en trasa. Så iväg till det där konstiga landet där allt var förbjudet och inget fanns att köpa.
En gång gjordes en utflykt som av bilderna att döma innehöll ett besök på den storslagna arenan där Berlin-olympiaden hållits 1936. Inget konstigt med det heller, en sevärdhet bland andra. Det är min mamma i förgrunden.
Jag blir så trött och arg när viktigpettrar - ofta födda långt efter 30-talet och på platser med samhällsklimat väsensskilt från Tysklands den gången - opportunt, efterklokt och förnumstigt brer ut sig om något de inte har minsta erfarenhet av och frossar i sin egen förträfflighet. Jag är helt övertygad om att Ingrid och hennes föräldrar var rejäla människor men som kommit att leva på en plats, i en tid, i ett sammanhang, vi inte kan förstå här och nu.
Min mamma höll kontakten med familjen hon bott hos och som hamnat på fel sida om gränsen efter kriget. Två gånger om året, år ut och år in, under hela min barndom på 1960-talet iordningställdes det ett "paket till Tyskland". Kaffe, godis, kulspetspennor, köttkonserver, plåster, buljongtärningar … allt petnoga deklarerat på en dyster blankett som kuverterades och limmades fast på utsidan paketet. Brunt omslagspapper och klisterremsor av papper med illaluktande benlim som blöttes med en trasa. Så iväg till det där konstiga landet där allt var förbjudet och inget fanns att köpa.
En jul fick vi en present från dem. Ett litet paket med en änglaorkester, insvept i tidningspapper i en träask. Den spelar för mig nu, varje jul. Tillsammans med den lilla orkestern fanns ett märkligt "randigt brev" som fick min mamma att gråta.
Allt går förlorat och jag har ingen att fråga. Bildtexterna i albumen får jag själv försöka göra längre med mer eller mindre goda gissningar. Kanske med önsketänkande och skönmålningar. Eller med glömska.
Allt glider så småningom in i ett sepiatöcken, vare sig vi vill det eller inte. Det lilla jag känner till idag känner ingen till imorgon.
Fantastiskt att se din blogg tillbaka! Kvalitetsläsning som alltid.
SvaraRaderaJag förvånas också av alla som är så ovilliga att erkänna att tid, omständigheter och sammanhang spelar roll. Även bland akademiker som påstås ha en större bild. (Jag försökte till exempel läsa "Hitler's Willing Executioners" av Daniel Goldhagen en gång och fick alldeles rasande lägga ner den efter ett kapitel eller två. Vilken ensidig, kategorisk dynga!)
Vi gjorde själva en djupdykning i vårt tyska förflutet i våras, när min familj besökte de trakter mina förfäder emigrerade ifrån på 1700-talet. Vi fikade till och med i det huset som vår äldsta kända förfader bodde i på 1600-talet, vilket var en upplevelse. Och vi snackade en massa med folk som visste om vår familjs fortsatta öde i Tyskland och som hade varit med under krigstiden i olika roller. Och det är just detta som kom fram så tydligt: hur stora och oförutsebara är inte konsekvenserna av de små beslut vi fattar, just på grund av de omständigheter som råder just där och då?